Var börjar man...

Tänk att få dela det där som tär så hårt inom en, att bära något som man bara vill skrika ut till världen men vågar inte för man är rädd att inte längre vara densamme i dens ögon som man älskar och som betyder något för en. Idag fick jag lätta mitt hjärta, jag var beredd på det värsta , att stå öga mot öga mot ett par besvikna ögon men istället fick jag se ett par tårfyllda ögon , inte tårar av besvikelse utan tårar av medkänsla. Tårar av att inte varit där ..när det var som mest kaotiskt. Tänk att få höra just i denna situation att jag är älskad för vem jag är och inte för vad jag gör...